fbpx
15 september, 2020 | Magnus Runsten | Internationellt

Fackförbunden och friheten i Belarus

”Nu har det kommit män i svarta masker”. Det var allt Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj hann säga till sin svenska översättare innan samtalet mellan dem avslutades i onsdags.

Lyckligtvis hade ett flertal diplomater däribland en svensk lyckats ta sig till hennes hem i Minsk innan de maskerade männen hann bryta sig in. För stunden verkar deras närvaro säkra hennes frihet ett tag till.

Svetlana Aleksijevitj är en av medlemmarna i samordningsrådet som oppositionen bildade efter det kraftigt ifrågasatta presidentvalet i augusti. Rådets mål är att hitta en väg för ett fredligt maktskifte.

Den lilla människan i det totalitära systemet

Svetlanas litterära verk handlar om den lilla människan i det totalitära Sovjetiska systemet och om den drabbande vilsenheten i mötet med den post-sovjetiska världen. Nu tycks hon själv ha tagit steget in i berättelsen när hemlandets maktstrukturer börjat krackelera.

I berättelsen om Belarus ryms många starka karaktärer, inte minst de framträdande kvinnliga oppositionsledare som utmanat President Alexander Lukasjenka. Han har nu styrt landet i 26 år genom att skapa en statsförvaltning vars uppgift helt tycks handla om att förverkliga hans egen vilja.

Fria fackförbund – en kraft för demokratisering

Men nu skakar allt i grunden. Inte minst tack vare de fackförbundens modiga medlemmar som tagit initiativ till strejker trots enorma personliga risker. De har spelat en viktig roll för att organisera strejker vid statliga bolag och deras kompetens om facklig organisering, strejker och bildandet av strejkkassor är viktiga komponenter i den organiserade demokratirörelsen. När regimen väl bestraffar och hotar de som protesterat prövar de nya strejkmetoder för att minska trycket på de anställda.

Ständiga kränkningar av mänskliga rättigheter i arbetslivet

Utöver de manipulerade valresultaten finns flera andra djupa problem som engagerar de fria fackförbunden. Belarus är nämligen ett stående inslag vid ILO:s årliga granskningar av om bristande respekt för mänskliga rättigheter i arbetslivet. Landet har förvisso på pappret ratificerat många av ILO:s konventioner men implementerar dem inte i verkligheten. Bland exemplen kan kränkningar av arbetsrätten nämnas och byråkratiska hinder som omöjliggör bildandet av nya fackförbund och utövande av strejkrätten. Detta trots att landets konstitution formellt erkänner strejkrätten. Bristen på rättigheter gäller också anställningsskyddet: större delen av landets arbetstagare har tillfälliga anställningar vilket gör det lätt att fasa ut ”bråkstakar”, det vill säga den som vågar uttrycka kritik.

Regimlojala fackförbund en del av repressionen

Utöver de små självständiga fackförbunden finns även stora ”fackliga” organisationer som i själva verket kontrolleras av regimen. De används för att desarmera kritiska röster.

Enligt Martin Uggla, Ordförande vid Östgruppen för mänskliga rättigheter så bekämpar Lukasjenka som regel demokratiyttringar i ett tidigt stadium för att förebygga snarare än att reagera på folkligt missnöje. Ett ”förebyggande auktoritära styre” som med våld som verktyg tystat kritiska röster innan de nått en kritisk massa.

Det har fungerat i 26 år med nu kokade det folkliga missnöjet över och Lukasjenka tycks ha en allt svårare att upprätthålla sin auktoritet. För varje batongslag mot obeväpnade demonstranter krymper presidentens legitimitet i befolkningens och omvärldens ögon. Fruktan hos det egna folket räcker i det långa loppet inte ensamt till för att upprätthålla makten.

Skiftande lojaliteter en dröm eller möjlighet?

Med det sagt är dramat är långt ifrån över. En viktig aktör är just nu de statsanställda vars lojaliteter är helt avgörande för regimens fortlevnad. Oerhört mycket står på spel för de som vågar ifrågasätta våldet och valmanipulationen men vissa offentliga tjänstemän, inte minst lärare har börjat delta i protester sida vid sida av sina studenter. Mer omfattande avhopp lär däremot inte ske förrän proteströrelsen skakat om regimen i grunden menar såväl Östgruppens ordförande Martin Uggla och Lana Willebrand som är Verksamhetsutvecklare vid Union to Union med bakgrund från Belarus

Ute på gatorna fortsätter de stora fredliga demonstrationerna. Avhoppare från säkerhetsstyrkorna är fortfarande väldigt få men bakom varje svart mask döljs ett samvete och även om det är grumlat så prövas dess bortre gränser. Om protesterna fortsätter växa och säkerhetsstyrkornas våld fortsätter att trappa upp så befinner sig snart säkerhetsstyrkornas egna vänner, bekanta och deras familjemedlemmar på andra sidan batongerna. Ett sammanbrott av regimen verkar dröja men kan förhoppningsvis ske under fredliga former. När en verklig demokratisering väl sker kommer Belarus behöva omvärldens stöd i att upprätta en ny typ av statsförvaltning och stärka de fria fackförbunden. Nu behöver Sverige och EU uthålligt stötta demokratirörelsen hela vägen dit.

Magnus Runsten

Jag är Internationell handläggare på Fackförbundet ST. Här har jag...

Mer från samma skribent

2020-09-15 | Magnus Runsten | Internationellt

Lyckligtvis hade ett flertal diplomater däribland en svensk lyckats ta sig till hennes hem i Minsk innan de maskerade männen hann bryta sig in. För stunden verkar deras närvaro säkra hennes frihet ett tag till. Svetlana Aleksijevitj är en av medlemmarna...

2020-08-19 | Magnus Runsten | Hbtqi-frågor

Pandemin har lett till att många parader, seminarier och Pridefester ställts in, men på nätet fortsätter en global mobilisering för hbtqi-personers rättigheter även under coronatider. För att få en uppdatering om den internationella fackliga rörelsens...

2020-04-14 | Magnus Runsten | Internationellt

Vi möts via videolänk och får en uppdatering om hur flyktingar och offentliganställda i Mellanöstern påverkas av Coronakrisen. ST stöttar sedan några år ett projekt i regionen med målet att flyktingars rättigheter ska respekteras och att de ska omfattas...