fbpx
24 september, 2020 | Joakim Lindqvist | Arbetsrätt

Anställningstrygghet – one size fits all?     

Det är ju underligt att det är just när det gäller arbetsgivarens frihet att göra sig av med anställda som det blir viktigt att statlig sektor ska likna det privata så mycket möjligt.

När jag en gång för många år sedan sökte och fick ett arbete inom staten så var det inte i första hand längtan efter kreativitet och flexibilitet som drev mig utan en önskan att vara en del av en välordnad arbetsplats med hög kunskapsnivå som präglades av objektivitet, genomtänkta rutiner och det offentligas öppenhet och transparens. Nu är ju inte statliga myndigheter felfria – det ska gudarna veta – men jag upplevde ändå känslan av att vara en del av något större – en kugge i rättsstatens maskineri. Det fanns något vackert i att ovidkommande hänsyn inte fick förekomma när jag fattade beslut i enskilda ärenden – att jag var tvungen att lägga mina personliga känslor och fördomar åt sidan och i stället följa det noga övertänkta regelsystem som hade vridits och vänts till nära på fulländning av såväl experter som demokratins företrädare. Om de ärenden jag hanterade gällde individer som i telefonen hade en irriterande attityd eller som småpratade och var jättetrevliga spelade ingen roll för ärendets utgång. Det kunde till och med vara tjänstefel att låta sig påverkas av sådana hänsyn. De beslut jag fattade kunde motiveras utifrån ett tydligt regelverk med genomtänkta bakomliggande ändamål och motiv. Därtill kom att jag visste att mina kollegor hade rekryterats på sakliga grunder – efter sin kompetens – inte för att de kände någon som kände någon eller för att de skrattade åt chefens alla skämt under anställningsintervjun.

Därför bränner det till lite extra i mitt gamla statstjänstmannahjärta när jag läser det lagförslag om förändringar i anställningsskyddslagen, LAS, som innebär att frågor som rör förutsägbarhet och trygghet i anställningen nu görs om på ett sätt som går helt på tvärs med de krav på objektivitet och ändamålsenlighet som annars gäller inom statlig sektor. Jag syftar alltså på LAS-utredningen SOU 2020:30 En modernare arbetsrätt.

Enligt ett av utredningsförslagen ska alla arbetsgivare var tredje månad kunna undanta fem arbetstagare från turordningsprincipen ”sist in – först ut” när det sker uppsägningar på grund av arbetsbrist. Det bakomliggande syftet är att säkra kompetens hos främst små privata företag. Finns det då något krav på att de som undantas i turordningen verkligen ska ha någon speciell kompetensfördel? Nej, det anses för krångligt att införa en reglering som innebär att en sådan sak ska kunna prövas i domstol. Arbetsgivaren väljer istället fritt.

Varför ska då det här gälla inom staten? Utredningens motivering eller snarare brist på motivering kan sammanfattas i ”Det är väl bra om samma regler gäller för alla – One size fits all”.

Nu gäller ju inte samma regler för alla; inte vid rekrytering, inte vid arbetsgivarens omlokalisering, inte vid rätt till återanställning, inte vad gäller krav på att agera objektivt i sitt arbete, inte vid straffansvar för tjänstefel eller vid brott mot tystnadsplikt. Alla dessa betungande bestämmelser gäller bara för statligt anställda och existerar inte i privat sektor. Det är ju underligt att det är just när det gäller arbetsgivarens frihet att göra sig av med anställda som det blir viktigt att statlig sektor ska likna det privata så mycket möjligt. Du som statligt anställd får inte i din ärendehandläggning beakta om sökanden har en irriterande attityd eller är jättetrevlig men när det är dags för arbetsbristuppsägningar på din arbetsplats så kan din chef med stöd i de nya LAS-reglerna undanta de som hen anser trevliga och se till att de som har en ”irriterande attityd” får gå. Du kan inte få en statlig tjänst genom att skratta åt chefens skämt – men när det är dags att fastställa turordningen då anses det rimligt att chefen ges makten att undanta dig från turordningen för att ni har samma humor. Detta kan i praktiken bli vardag om LAS-utredningen blir verklighet – även om det sannolikt kommer kläs i termer av ”särskild social kompetens” och liknande uttryck. Det kommer som sagt vara i det närmste omöjligt att få till en prövning i domstol av vad som egentligen ligger bakom.

Därför är jag glad att ST i årets avtalsförhandlingar kommer att sätta extra fokus på anställningstryggheten i årets avtalsrörelse.

Vi lever i en tid där politiska ledare såväl här i Europa som på andra sidan atlanten behandlar sina statsförvaltningar som om det skulle röra sig om privata familjeföretag. Det rättsstatliga principerna frångås allt oftare helt oförblommerat. Riktigt så långt har det naturligtvis inte gått här i Sverige men det är oroväckande att se så tydliga tendenser åt det hållet.

Joakim Lindqvist

förbundsjurist Fackförbundet ST

Mer från samma skribent

2020-09-24 | Joakim Lindqvist | Arbetsrätt

När jag en gång för många år sedan sökte och fick ett arbete inom staten så var det inte i första hand längtan efter kreativitet och flexibilitet som drev mig utan en önskan att vara en del av en välordnad arbetsplats med hög kunskapsnivå som präglades...