fbpx
17 mars, 2022 | ST Admin | Demokrati, Internationellt

15 år med ST i Ukraina

Britta Lejon berättar om varför Fackförbundet ST kom att vara med och bygga upp fackligt arbete i Ukraina. Den fackliga solidariteten är viktig idag, och kommer vara i det också när kriget är över.

I Sverige firar vi i år 100 år av demokrati. De flesta av oss som är födda här tar nog många av de rättigheter som en demokrati innebär för självklart. Rätten att fritt yttra sin åsikt, rätten att röra sig fritt i landet och över dessa gränser, rätten att möta andra och rätten att organisera sig tillsammans med andra i ett sammanhang man själv valt. Vi har tillgång till ocensurerad information. Våra erfarenheter av att leva i ett icke-korrupt rättssamhälle är solida. Lagen gäller lika för alla.

Det vi tar för givet förvägras de flesta andra. Just nu offrar den ukrainska befolkningen allt i sin kamp mot Putins Ryssland och för rätten att få leva och verka i en fri demokrati. Ukraina kämpar inte bara för sitt lands frihet och oberoende. Kampen de för avgör Europas framtid.

Sedan 15 år tillbaka har Fackförbundet ST samarbetat med vårt ukrainska systerfack SEUU. Då leddes SEUU av en klok och modig kvinna vid namn Tatiana Nikitina. SEUU var som de flesta gamla fack i de gamla postsovjetiska republikerna en organisation som mest ägnade sig åt att arrangera trevliga semestermöjligheter och fritidsaktiviteter åt medlemmarna. De var ett stort fack med över 400 tusen medlemmar spridda över hela det ukrainska territoriet. Tatiana ville förändra sin organisation. Hon ville ge de unga möjligheter att påverka och göra sina röster hörda. Hon ville skapa ett fritt och oberoende fackförbund. I ST hade vi på den tiden en internationell sekreterare vid namn Illka Pärssinen. Han hade sina rötter i det finska Karelen. Illka berättar för mig att han uppfattade att Tatiana hade en genuin strävan att frigöra sig från de gamla strukturerna. Hon var öppen och vågade redovisa den egna organisationens tillkortakommanden, hon ville ta intryck, lära och inspireras av andra europeiska fackförbunds arbetssätt.

ST och SEUU inledde då, 2007 ett mångårigt samarbete. Första gången jag träffade Tatiana var 2008 när jag återkom till förbundet som vice ordförande. Sedan dess har besöken i Ukraina blivit många och de har varit här lika ofta. Tillsammans med Tatiana och senare med hennes efterträdare, Yurii Pizhuk, har vi fokuserat vårt arbete på att skapa och bygga upp ett ungdomsnätverk. Vi har fokuserat på att utbilda många, flera tusen medlemmar, i vad det fackliga arbetet och ett fackligt ledarskap handlar om. En utbildningsorganisation med ett huvudkontor i Kyiv samt fyra regionala utbildningscentra har byggts upp för att bedriva en modern facklig utbildning i hela landet. Jag är extremt stolt över detta arbete. Jag är tacksam gentemot min företrädare Annette Carnhede och Illka Pärssinen för att de tog detta initiativ. Och jag är både stolt och tacksam för det outtröttliga arbete som många i både ST och SEUU gjort. Många har lagt ner sin själ i detta. För oss har detta arbete handlat om kärnan i det fackliga uppdraget. Fackliga rättigheter är mänskliga rättigheter. Det fackliga uppdraget att kämpa för goda villkor i arbetet är avgörande för människors förutsättningar att leva ett gott liv. Det är också en förutsättning för ett värdigt samhälle som kan ge alla sina invånare ett gott liv. För oss i ST och SEUU som verkar på de statliga arbetsplatserna har det fackliga arbetet ytterligare en dimension. Vi vet att väl fungerande, icke-korrupta och rättssäkra statliga institutioner är avgörande för väl fungerande demokratier.

2014, när Euromajdan protesterna inträffade, och SEUUs huvudkontor i Kyiv först blev en sambandscentral och tillflyktsort för oppositionen, och sedan brändes ned, så samlade STs medlemmar in resurser via STs solidaritetsfond för återuppbyggnaden.

När Ryssland därefter annekterade delar av Donbassregionen med både Luhansk och Donetsk, så tog man under vapenhot över de fackliga kontoren och våra fackliga kollegor där fick fly för sina liv. Flera av de har sedan dess varit internflyktingar i sitt eget land.

Trots bakslagen, trots svårigheterna, har våra fackliga kollegor fortsatt kämpa för det de tror på.  Man lyckades kämpa sig till rätten att förhandla och att sluta kollektivavtal. Man var på god väg. När pandemin kom fick de SEUU göra som alla andra. Verksamheterna fick ställa om, vårt samarbete blev mer inriktat på att bygga upp den digitala förmågan både med utrustning och arbetssätt. Det är bara några månader sedan Yurii och flera ur ledningen för SEUU var här tillsammans med företrädare för ungdomsnätverket. Tanken var att vi skulle avsluta vårt intensiva, mångåriga samarbete. Visserligen var de bekymrade över Putin och Ryssland men vi trodde ändå på framtiden nu när pandemin såg ut att klinga av.

Sedan kom kriget.

Nu har vi återigen ställt om. Våra ukrainska kollegor använder nu sina upparbetade kontakter till humanitär nödhjälp. Man försöker föra folk i säkerhet, man försöker få tag i mediciner och andra förnödenheter. Man gör allt man kan för att korrekt information om vad som händer i Ukraina ska nå folk både i Ukraina och i Europa. Och vi gör allt vi kan för att bistå dem i detta. Karin Brunzell, vår hårt arbetande, modiga och outtröttliga internationella sekreterare, har upplåtit sitt hem åt Oksana Huz, en av våra ukrainska kollegor och hennes lilla dotter. Ivanna Khrapko, den mycket kompetenta unga fackliga kollega som valt att stanna kvar i Ukraina, har axlat ett stort ansvar och agerar nu som spindeln i nätet för både SEUUs arbete och koordination med andra ukrainska fackförbund.

En dag är kriget över. Jag hoppas verkligen att vi i Europa klarat av att sätta ned foten gentemot Putins aggressioner att med våld återskapa det gamla skräckimperiet. Jag hoppas verkligen att det inte blir för sent.  Då kommer de fackliga kollegorna och den fackliga organisationen behövas för att bygga upp Ukraina igen. Måtte den dagen snart vara här.

 

Britta Lejon, förbundsordförande Fackförbundet ST

 

 

Mer från samma skribent