Under förra året minskade löneskillnaderna mellan män och kvinnor med 0,2 procentenheter. Om utvecklingen fortsätter på samma sätt kommer det att ta minst 67 år innan vi har jämställda löner. Det kan vi inte vänta på.

Fackförbundet ST har nu äntligen beslutat att vi ska vara medlemmar i 15:52-rörelsen. Det är fackliga organisationer som tillsammans med kvinnorörelsens organisationer och partipolitiska kvinnoförbund kämpar för att få frågan om jämställda löner på dagordningen. Idag är löneskillnaden mellan könen 13,9 procent enligt Medlingsinstitutet. I pengar blir det 4 500 kronor per månad som det skiljer mellan en man och en kvinna. Räknat på en arbetsdag mellan 08-17 betyder det att män som vanligt får betalt hela dagen, medan kvinnor arbetar gratis efter kl. 15:53. Därför byter samarbetet idag namn 15:53-rörelsen. Målet är lön hela dagen.

Jag var idag på Medlingsinstitutets konferens där de presenterade sin årsrapport. Närmare bestämt var det fem män som representerade Medlingsinstitutet. En av dem bekräftade att det har inte hänt mycket med löneskillnaderna det senaste året. Sedan följde en paneldiskussion med arbetsmarknadens parter från offentlig sektor, med bland annat Britta Lejon från ST, Annika Strandhäll från Vision och Anneli Nordström från Kommunal. I diskussionen ett starkt missnöje med att vänta i 67 år på jämställda löner. Frågan är ju bara vad som ska göras? Några av paneldeltagarna vill se ett ändrat uppdrag för Medlingsinstitutet, att de i sin verksamhet ska bidra till att jämna ut löneskillnader mellan män och kvinnor. Ett sådant uppdrag skulle bara vara en pusselbit. Jag menar att årliga lönekartläggningar skulle kunna vara en annan pusselbit.

Aftonbladets Daniel Swedin skriver idag att staten bör lämna industrimännens sida och att dagens system för lönesättning inte gynnar ett effektivt jämställdhetsarbete. Han tror på att att ge Medlingsinstitutet ett nytt uppdrag där de först och främst ska lösa konflikter. Det ligger så klart något viktigt i Daniel Swedins observation att det är männen inom industrin som sätter märket för lönebildningen i Sverige och att det inte leder till minskade löneskillnader. Däremot tror jag inte att lösningen är att släppa märket och därmed centrala siffror i löneavtalen. Det är något som jag tror skulle drabba just lågavlönade kvinnor. Däremot vore det spännande om Medlingsinstitutet kunde fundera djupare kring vad det är som skapar märket och om det måste göras av industrin.