Några dagar innan jul släppte utredningen En modern föräldraförsäkring sitt förslag till förändringar i föräldraförsäkringen. Utredningen har haft som uppdrag att titta på hur uttaget av försäkringen kan fördelas mer jämställt och vara bättre utformad för att passa även andra familjekonstellationer är kärnfamiljens. Utredningen föreslår en tredelad försäkring där fem månader reserveras för vardera föräldern och fem månader kan fördelas som man vill. Detta i kombination med att man styr uttaget till de första tre åren är ett sätt att försöka få pappor att stanna hemma mer när barnet är litet.  

Och det behövs, idag tar pappor bara ut 25 procent av föräldradagarna. Men under barnets första två levnadsår är skillnaden ännu större, inte ens hälften av alla pappor tar ut mer än de två reserverade månaderna innan barnet börjar förskolan. Det här vet alla. Och de allra flesta, inklusive oppositionspartierna med undantag för SD, tycker att pappor ska vara hemma mer med sina barn. Men ändå blev ramaskriet över fler reserverade pappamånader stort. Centerpartiet kallar förslaget att gå från tre till fem reserverade månader ”förskräckligt”.   Kristdemokraternas Emma Henriksson menar att förlaget är ”otroligt märkligt”, Moderaterna är emot och inte ens Liberalerna, som stod bakom de första två pappamånaderna, vill ställa sig bakom.  

Sammantaget riktar kritiken in sig på den minskade flexibiliteteten, att staten ska lägga sig i vem som ska vara hemma och hur länge. Men det är att börja i fel ände anser jag. Alla föräldrar har genom föräldraledighetslagen rätt att vara hemma med sina barn upp till 18 månaders ålder, med eller utan föräldrapenning. Men lite hårdraget kan sägas att om man dessutom vill ha förmånen att få pengar från staten för detta hemmavarande får man acceptera att underkasta sig det faktum att ersättningssystem också är styrmedel för att förändra beteenden. Det är inte unikt för föräldrapenningen.

Men sen var det ju det där med flexibiliteten, vem kan vara för mindre valfrihet? Klart det låter bättre med samtalet vid köksbordet än klåfingriga politiker som lägger sig i. Men kanske måste man också ställa sig frågan vad flexibiliteten faktiskt kostar? Forskningen är entydig kring hur det ojämställda uttaget av föräldraledighet leder till sämre karriärutveckling, lägre löner och mindre pension för kvinnor. Dessutom ses kvinnor som riskarbetskraft oavsett om de ens har eller planerar att skaffa barn. Kvinnor som kollektiv betalar ett högt pris på arbetsmarknaden för våra ojämlika val kring föräldraledigheten. Är det värt det för att värna valfriheten för de familjer där pappan absolut inte kan lägga fem månader av sin karriär på att vara med sitt barn?