Problemet med Lagen om anställningsskydd (LAS) är inte att det är svårt att göra sig av med anställda. Det är en myt som arbetsgivarkollektivet lyckats odla rätt bra! Utan möjligen kan problemet vara att lagen ställer krav på att en viss systematik följs, där den en delen är anställningstidens längd och det andra kompetensen hos arbetstagaren, eller som det heter i lagen tillräckliga kvalifikationer.

Sist-in-först-ut

LAS ställer krav på att arbetsgivaren måste vara påläst och förstå systematiken innan uppsägningar sker. Så länge arbetsgivaren är insatt i systematiken tycks inte LAS vara något problem.  Däremot när kompetensen saknas förefaller LAS framstå som det stora problemet för arbetsgivarna och främst mindre företagare.
Alliansen och Svensk Näringsliv har under en längre tid framhållit behovet av att se över och ändra LAS. Turordningsreglerna har särskilt fått framstå som det stora problemet, dvs att ”sist-in-först-ut” gäller vid uppsägningar på grund av arbetsbrist. Det alliansen jämte Svenskt Näringsliv nu säger är att kompetensen hos arbetstagaren måste få en mer framskjuten roll framför anställningstiden i en arbetsbristsituation. Men det märkliga med det resonemanget är att kompetenskravet finns redan inbyggd i nuvarande LAS. Systematiken i regelverket säger att först ska hänsyn tas till anställningstidens längd därefter ska tillräckliga kvalifikationer beaktas. Ytterst är det arbetsgivaren som bestämmer vad som är tillräckliga kvalifikationer. Även personliga egenskaper (eller avsaknaden av) kan i vissa fall ställas upp som ett kriterium för vad som är tillräckliga kvalifikationer.

Vad är problemet med LAS?

Så vad är då problemet med LAS? Det är rätt obegripligt vad Svenskt Näringsliv och Alliansen menar är så besvärligt med nuvarande LAS. Det finns redan ett kompetenskrav!  Frågan är om inte kravet på att kompetens ska ha försteg framför anställningstid egentligen är en omskrivning för att ge arbetsgivaren friare händer att fritt få göra sig av med anställda utan att behöva motivera sina skäl. Eftersom det är arbetsgivaren som bestämmer vad som är tillräckliga kvalifikationer skulle arbetsgivaren få större makt besluta om vem som är lämplig eller inte för att få vara kvar i anställning. På så sätt minskas arbetstagens inflytande över uppsägningsprocessen och möjlighet att kunna tvista (bestrida) på grund av en felaktig uppsägning.

Nuvarande LAS skapar balans i anställningsförhållande mellan arbetstagare (individ) och arbetsgivare genom att begränsa arbetsgivarens möjligheter att godtyckligt göra sig av med anställda.  Ett anställningsförhållande är juridiskt sett ett avtalsförhållande mellan två parter. Skillnaden med övriga avtalsförhållanden är den att den ena parten (arbetstagaren) står i en beroendeställning till den andra parten. Detta förhållande kräver ett starkare skydd för den svagare parten.

Nuvarande LAS fungerar bra

Det borde vara självklart att det måste finnas sakliga skäl för att säga upp en anställd. Precis som i avtalsrätten i övrigt kan ett avtalsförhållande inte hävas utan vidare. I ett anställningsförhållande måste det ställas högre krav för att en arbetsgivare ska kunna frigöra sig från anställningsförhållandet eftersom arbetstagaren står i en beroendeställning till arbetsgivaren och är därmed den svagare parten. Så vad menar arbetsgivarkollektivet annars? Att en arbetsgivare ska kunna frigöra sig från ett anställningsförhållande utifrån en helt godtycklig uppfattning? Hur lätt är det inte då för en arbetsgivare att säga upp en anställd enkom av den anledningen att ”kändes” rätt? Eller för att arbetstagaren råkade säga något som ogillades? Eller för att klädseln var fel eller för vilket annat infall som helst?