Föreställ dig 48 graders bedövande värmeslag, att du inte fått lön på flera månader och att samtliga sociala medier är nedstängda för att undvika att människor organiserar sig och uttrycker sig missnöje offentligt. Ditt barn blir sjukt och du måste söka upp sjukhuset men när du kommer dit inser du snart att den medicinska utrustning som krävs behandla ditt barn är trasig. Det finns inte nog med pengar säger dom..

Vad känner du?

Vad gör du?

Vem ska du vända dig till?

Vem är beredd att kämpa vid din sidan även när priset kan bli högt?

Jag tänker tillbaka på besöket vid Tchads huvudstad N´Djamena som genomfördes nyligen inom ramen för ett av STs internationella utvecklingsprojekt. Tillbakablicken blir en påminnelese om hur djupt orättvist livet är när det gäller våra ekonomiska och demokratiska livsmöjligheter.

Jag minns sjukhuset vi besökte och den insikten att flera av av barnen vi såg där skulle dö på grund av bristen på medicinsk utrustning. Frustrationen hos personalen är stor, de står maktlösa inför resursbristen men gör vad de kan med vad de har att arbeta med.

Jag minns det absurda i att alla sociala medier stängts ner sedan en månad tillbaka, något som sammanföll med ändringar av grundlagen som gör det möjligt för en president som suttit vid makten i snart 30 år nu kan förlänga sitt styre.

Tillbakablicken blir också en påminnelse om kampen som förs av modiga människor som valt att organisera sig för förändring och som inte låter sig tystas.

Den fackliga rörelsen i Tchad har flera gånger visat upp sin styrka i form av folkliga demonstrationer på huvudstadens gator. De har fått se sina löner sänkta och därefter frysta i fler månader. Efter månadslånga protester har de åter fått sina löner utbetalda. Nu är vårt mål att hjälpa dem bygga starka organisationer som lyckas försvara grundläggande rättigheter under de periode när folk inte tar till gatorna för att protestera.

Att lyckas mobilisera folk i stundens hetta är en sak, att bygga stabila organisationer som långsiktigt kan ta sig an orättvisor i det lilla och stora är en annan utmaning.

När vi träffar den nationella fackliga ledaren på plats blir det tydligt att internationellt stöd innebär ett extra skydd för deras mänskliga rättigheter. När omvärlden lägger sig i blir det svårare att fängla och tysta ner obekväma röster.

Det tar tid att bygga starka organisationer när medlemmarna saknar en lön att betala medlemsavgift med. Men förhoppningsvis bidrar de utbildningar som vi planerar till att göra den fackliga rörelsen till en starkare kraft. Utan organsering kommer inte situationen att förändras. Men det finns hopp om förändring. Inga svåra tider varar för evigt och engagemanget hos de vi träffar är knappast någon bristvara!