Universitet och högskolor är bland de sämsta i staten på att erbjuda fast anställning till sin personal. En ny rapport från Universitetskanslersämbetet  visar att mer än var fjärde, 28 procent har en visstidsanställning på våra lärosäten.  Detta gäller för den forskande och undervisande personalen.  Men partsgemensam statistik som ST har tillgång till visar att situationen ser likadan eller värre ut när man tittar på samtliga anställda i sektorn. Inte heller administrativ och teknisk personal erbjuds fast anställning i den omfattning de borde.

En orsak till att det ser ut på detta sätt är de särskilda regleringar som gör det möjligt att ha tidsbegränsade anställningar. Bland annat genom så kallade meriteringsanställningar, tjänster som gör det möjligt för de som forskar och undervisar på  universiteten att kunna meritera sig för en fast anställning. En annan anledning är att forskningsmedel delas ut per forskningsprojekt och ger en kortsiktig finansiering på ett par år. Att universiteten har så hög andel kortsiktig finansiering i relation till basanslagen bidrar till att det är svårt att planera verksamhet och personalstyrka.

Men detta är inte hela sanningen.  Det framstår också som att dålig personalpolitik och kortsiktigt tänkande blivit något av en norm i denna sektor. Faktum är att långt fler visstidsanställs än vad som kan anses vara nödvändigt med tanke på forskningens finansiering. Att det går att påverka detta om vilja finns är tydligt när man ser de stora variationer som finns mellan olika lärosäten. På konstnärliga högskolor är situationen allra sämst. På Konstfack bedrivs nästan hela verksamheten med tillfälligt anställd personal, bara ca 11 procent av den forskande och undervisande personalen har en fast tjänst. Attraktiva universitet som Karolinska Institutet går runt med ungefär halva personalstyrkan på visstidsanställningar. Medan lärosäten som gjort en aktiv insats också lyckats minska andelen otrygga anställningar, däribland Karlstad och Blekinge tekniska högskola.

Men är detta något som bör engagera fler än de som arbetar inom våra universitet? Vi tycker det, en stor andel visstidsanställda leder till svårigheter att planera verksamheten och kan påverka kvaliteten på forskningen negativt. Utbildningsminister Helene Hellmark Knutsson har själv pekat på vikten av bättre anställningsvillkor och karriärvägar för att Sverige ska kunna attrahera de bästa forskarna. Vi i ST har också lyft att visstidsanställda drar sig för att slå larm och uppmärksamma oegentligheter och problem i verksamheten. Utan att dra allt för långtgående slutsatser bör vi lära av Macchiarini-skandalen hur viktigt det är att anställda känner sig trygga nog att slå larm när något inte stämmer.  Att få ned visstidsanställningarna  är en viktig fråga för oss fackliga. Men det ligger också i arbetsgivarens och samhällets intresse att undervisningen och forskningen på landets universitet och högskolor utvecklas på bästa möjliga sätt.