Sverige kommer under en överskådlig tid inte att delas in i sex regioner. Indelningskommitténs förslag om nya jämnstarka regioner har fallit. Det hjälpte inte att regeringen sockrade förhandlingsbuden i slutet. Att Jämtland skulle stå utanför och att planerna på att skapa ett Stornorrland skrinlades lockade inte till uppgörelse. Partierna hoppade av ett efter ett.

Men varför är det så svårt att komma överens? Den nuvarande inledningen med län och landsting anses inte längre vara funktionell. Om alla ska ha rätt till god sjukvård i framtiden behövs något nytt. Om samhällsplaneringen ska bli mer rationell och långsiktig krävs nya tankar. Dessutom behöver människor som bor utanför tillväxtregionerna en starkare röst.

Frågan om hur Sverige ska delas in är inte ny. Många har försökt. Många utredningar har genomförts och ett flertal förslag har lagts. Alla har hamnat i papperskorgen. När Indelningskommittén fick uppdraget av regeringen 2015 att komma med nya realistiska förslag var det många som tvivlade redan innan jobbet ens påbörjats. Indelningskommitténs förslag om sex storregioner och där halva Sverige skulle utgöra den gigantiska Norrlandsregionen väckte ingen överdriven entusiasm varken politiskt eller i de breda folklagren. Förslagen ansågs inte heller vara tillräckligt folkligt förankrade. Men varför lägger man då så trubbiga förslag som dessutom riskerar att reta upp folk? Stora områden skapar stora avstånd mellan människor. Det leder till en svag folklig förankring och demokratitapp. Det är helt enkelt svårt eller till och med omöjligt att få folklig acceptans för sådana förslag. Indelningskommittén hade inte direkt ”mer demokrati” för ögonen utan arbetade utifrån en rationell och saklig grund. Förslaget bygger på att regionerna ska vara jämnstarka befolkningsmässigt. En stor region kan stå sig starkare gentemot andra aktörer och möjliggöra att sjukvård kan ha samma geografiska indelning. Det är både rationellt, effektivt och kostnadseffektivt. Men sex regioner tycks alltså inte vara lösningen på gåtan. Men samordning och samarbete måste bli bättre inom landet, mellan kommuner, län, stat och andra aktörer – oavsett om det sker genom storregioner eller på något annat sätt. Och även om de sex regionerna har fallit ska Indelningskommittén jobba vidare och lägga förslag på myndighetsstruktur och statlig samverkan ute i landet. Det finns massor av frågor som måste lösas. Inför det slutbetänkandet kommer ST att lämna en rad förslag. Här är några.

Så här tycker ST:

  • Vi lyfter fram hur viktigt det är med statlig närvaro i hela landet. Det innebär att det också måste skapas kvalificerade statliga jobb i mindre städer och på landsbygd. Omorganisationer och koncentration av statlig verksamhet har lett till att den statliga närvaron har trappats ner eller till och med upphört på mindre orter i landet. I kontakter med myndigheter anser många medborgare att det är viktigt att ärenden handläggs snabbt och att de får svar på sina frågor. De som bor på mindre orter önskar i något högre grad än storstadsbor besöka myndigheterna fysiskt.
  • ST föreslår att kommittén i sitt slutbetänkande ytterligare utvecklar hur staten ska samordna sig regionalt utifrån ett medborgarperspektiv. ST efterfrågar också en utvärdering av de medborgarkontor som hittills har funnits på en del orter i landet. Vilka erfarenheter styrker tanken på samordning ? Och vad har man sett för svagheter när det gäller centralisering/sammanslagning av tjänster?
  • Vi ser gärna att Länsstyrelserna får ett tydligare samordningsmandat för vissa politiska utmaningar.  Särskild vikt bör läggas på att precisera deras roll i regionala tillväxt- och utvecklingsfrågor där länsstyrelsens breda verksamhet ska ses som en tillgång. Som aktör för hållbar tillväxt är länsstyrelserna de bäst lämpade att göra de helhetsbedömningar som är nödvändiga för en samhällsutveckling som är socialt, ekonomiskt och miljömässigt hållbar.
  • Länsstyrelserna som idag är 21 olika myndigheter behöver omorganiseras till en myndighet för att skapa en större tydlighet och en bättre allokering av resurser. Vi föreslår att regeringen avsätter särskilda kompetensutvecklingsmedel för att underlätta övergången till ny organisationsform och arbetssätt. Detta blir extra viktigt då förslagen också innebär en utökad roll och nya arbetsområden för länsstyrelserna.
  • Som ett led i en utökad analys av länsstyrelsernas roll och en mer samordnad statlig närvaro ser ST gärna att kommittén i sitt slutbetänkande ser över frågan om statlig tillsyn. Dagens ordning där kommunerna ansvarar för tillsynen över viktiga områden är inte okomplicerad då kommuner ofta ansvarar för att utfärda tillstånd eller bedriver egna verksamheter inom områden som de utövar tillsyn över. Den kommunala tillsynen riskerar också att leda till att regelverk tillämpas olika i olika delar av landet, något som sätter grundläggande rättssäkerhet ur spel.