Årets internationella arbetskonferens i Genevé slutade i ett totalt sammanbrott i förhandlingarna mellan arbetsgivare och fack. Därmed hotas hela ILO och det unika trepartssamarbetet mellan arbetsgivare, fackförbund och världens regeringar som är en grund för rimliga arbetsvillkor världen över.

Den årliga internationella arbetskonferensen är kulmen på arbetet i ILO, FNs organ för arbetslivsfrågor.  Under denna träffas fack, arbetsgivare och regeringar för att hantera viktiga frågor som rör arbetets villkor globalt samt för att uttala sina rekommendationer i fall där internationell arbetsrätt kränkts. Till sitt förfogande har ILO ett antal konventioner som medlemsländerna förbundit sig att följa, däribland konvention 87 om förenings- och organisationsfrihet.

Det är kring denna konvention en strid har blossat upp. Praxis sedan ILO blev en del av FN-systemet 1946 har varit att se strejkrätten som en del av denna konvention. Om detta har arbetsgivare och fack varit överens, fram till 2012 då scenen plötsligt förändrades. Organisationerna på arbetsgivarsidan bestämde sig då för att inte längre acceptera rätten att strejka som en del av konvention 87 något som lamslog arbetet inom ILO.

2013 accepterade arbetstagarsidan en kompromiss där arbetsgivaren fick reservera sig för alla uttalanden som omfattade strejkrätten. Men inför årets konferens hade båda sidor vässat sina positioner.  – Varje gång strejkrätten kom upp havererade diskussionerna. Arbetsgivarna visade inte minsta vilja till att kompromissa och godtog inga andra lösningar än den som de själva föreslog, sade Lise Donovan från LO på ett seminarium på LO-TCO Biståndsnämnd förra torsdagen.

Från arbetstagarsidan kan man inte acceptera att strejkrätten undermineras, den är en omistlig del av de fackliga rättigheterna och utan denna blir organisationsfriheten innehållslös. Att strejka är ett av få maktmedel, utan denna skiljer sig inte ett fackförbund från vilken annan organisation som helst. Attackerna mot strejkrätten ses av många också som ett sätt för arbetsgivarsidan att underminera hela det globala övervakningssystem som ILO-arbetet innebär.

Bryter samarbetet inom ILO samman hotas den globala arbetsrätten och de mänskliga rättigheterna i arbetslivet för miljontals arbetare. Detta blir särskilt allvarligt i länder där den inhemska arbetsrätten är svag och där ILO och dess konventioner är ett viktigt verktyg för de fackliga organisationerna att hävda sina medlemmars rättigheter.

Svenska fackliga organisationer har varit både tydliga och aktiva i frågan, men samma kan inte sägas för Svenskt Näringsliv som följer arbetsgivarnas linje. Trots att man säger sig värdesätta den svenska modellen agerar alltså Svenskt Näringsliv internationellt tillsammans med andra arbetsgivarorganisationer för att underminera något så grundläggande som strejkrätten.

Den svenska regeringen har likaså varit förvånansvärt passiv i frågan och i år skickade man inte ens en representant till konferensen. I Sverige är strejkrätten en grundlagsskyddad rättighet och partier över hela det politiska spektrumet säger sig stå upp för fackliga rättigheter. Så här kommer en fråga i valtider, hur tänker en framtida regering agera för att värna det viktiga samarbetet inom ILO och den globala arbetsrätten?