Arbetsdomstolen har idag meddelat dom i målet mellan Fackförbundet ST och Staten genom Arbetsgivarverket. Oaktat att Arbetsdomstolen inte gick på STs linje är det bra att det äntligen finns en tydlighet i vad som gäller när regeringen beslutar att flytta en myndighet från en ort till en annan.

Först ut i en ny våg av omlokaliseringar beslutade regeringen att Fastighetsmäklarinspektionen ska flyttas från Stockholm till Karlstad. För de anställda på myndigheten kom beslutet som en överraskning för ett drygt ett år sedan. Sedan kom den andra kallduschen, arbetsgivaren hävdade även att de enligt sina anställningsavtal var skyldiga arbeta i Karlstad. Oaktat att de sökt arbete och enbart arbetat i Stockholm.

STs uppfattning var att det är ett orimligt och otidsenligt sätt att se på det statliga anställningar och väckte talan i Arbetsdomstolen och yrkade att domstolen skulle förklara att de anställda inte är skyldiga att arbeta i Karlstad. Att det i förr i tiden var så att statstjänstemän fick finna sig att följa med är klart men det kan väl inte rimligen gälla längre?

Arbetsdomstolen har idag avslagit STs talan i domstolen. Enligt Arbetsdomstolen är arbetstagare i staten skyldiga att utföra arbete var helst i landet, om regeringen beslutar att flytta hela myndigheten och det inte står något annat i de enskilda anställningsavtalen. Statligt anställda har sällan ett skriftligt anställningsavtal men villkoren för anställningen ska åtminstone finnas med i anställningsbeslutet.

Enligt Arbetsdomstolens sammanvägda bedömning är rättsläget detsamma som det var på 1960-talet, det har inte förändrats. Oaktat de förändringar som skett för statliga anställningar genom en ny lag om offentlig anställning (1994) och utvecklingen i rättspraxis där den statliga anställningen i alla andra väsentliga delar bygger på det privaträttsliga anställningsavtalet och inte på en ålderstigen offentligrättslig reglering. Domen kan också sägas spegla ett ålderdomligt synsätt på en statlig tjänsteman som en familjeförsörjare som kan ta med sig sin familj och flytta var som helst i landet dit regeringen behagar att flytta en myndighet. Enligt Arbetsdomstolens majoritet gäller den ordning som tillämpats sedan 60-talet, den är förankrad i lag och förarbeten och parterna på den statliga sektorn har tecknat kollektivavtal om vad som ska gälla vid omlokalisering. Parterna är i och för sig rörande överens om att man inte kollektivavtalsreglerat frågan om arbetsskyldighet men för Arbetsdomstolen räckte omständigheten att det finns kollektivavtal som reglerar frågan till intäkt att det ska vara på ett visst sätt.
För den enskilde arbetstagaren gäller att hålla koll på vad man kommer överens om vid en anställningssituation. Om inget annat avtalats är man skyldig att utföra arbete var helst regeringen beslutar.
För staten kan domslutet påverka attraktionskraften som arbetsgivare, i synnerhet när regeringen har aviserat att det är fler omlokaliseringar på gång.

ST kommer att fortsätta att arbeta med frågan om flytt av myndigheter: Vi ser över hur vi rådger våra medlemmar som arbetar på statens uppdrag och våra förtroendevalda som sitter i förhandlingar med myndigheter som ska omlokaliseras. Att det blir ett kompetenstapp och avbrott i myndighetens verksamhet vid ett omlokaliseringsbeslut ser vi redan idag. På längre sikt handlar det också om att lagen om offentlig anställning måste ses över liksom våra kollektivavtal som reglerar frågor omställning.
Förr var statens kaka liten men trygg, numera låter nog devisen snarare, statens kaka är liten och otrygg.