Lyssnade på Clas Olsson i veckan. Veritas lunchseminarium avhandlade ett hett och aktuellt ämne – varför fungerar inte matchningen på arbetsmarknaden? Varför hittar inte arbetsgivare den kompetens och de medarbetare som de behöver? Arbetsförmedlingens tillförordnade generaldirektör duckade så klart på den fråga som publiken var mest nyfiken på: Vem blir ny gd på en av Sveriges viktigaste myndigheter? Istället följde en diskussion om hur vi bäst rustar de arbetssökande så att de kan ta de jobb som finns och som växer fram. Olsson menade att de elektroniska jobbsökarverktyg som Arbetsförmedlingen har för att matcha arbetskraften lämnar en del i övrigt att önska.

Även om webb och IT-baserade sökmotorer aldrig kan ersätta personliga möten måste det ske en växling mot mer ”dynamiska matchningar”. Något som det är lätt att hålla med om. De arbetsgivare som vill anställa och de som söker jobb verkar aldrig riktigt finna varandra. Tidningen Chef berättar att var tionde rekrytering misslyckas. Priset för denna så kallade missmatchning är högt, såväl ekonomiskt som socialt. Kostnaden kan beskrivas på många olika sätt; missade affärer och orderingångar, missade talanger, minskad produktivitet och en fortsatt hög arbetslöshet.

IF Metalls Stefan Wiberg, som även han medverkade i Veritas panel, berättade att metallarna nu tröttnat på att matchningen inte fungerar. Med en arbetslöshet på runt 13 procent i medlemskåren har man tagit saken i egna händer och startat en kompetensbank. Ett initiativ som gett IF Metall mycket uppmärksamhet, men som egentligen handlar om att  facket gör just det som man varit bra på i alla tider – att agera som arbetslivets smörjmedel, se till att medlemmar finner lämpliga jobb och att ombesörja att arbetsgivare får den kompetens de behöver för att kunna vara livskraftiga.

Fackliga organisationer har viktiga och värdefulla kunskaper om hur arbetsmarknaden och de egna branscherna fungerar. Fackliga företrädare finns ute i verksamheten, på arbetsplatserna där det händer och sker. De träffar massor av arbetsgivare och företagare. De vet vilken kunskap medlemmarna besitter. De har helt enkelt koll på läget. Kunskaper som är ovärderliga i dagens arbetsliv där många jobbförmedlingar och jobbmöten blir av tack vare personliga kontakter och personkemi.

IF Metalls initiativ är därför ett utmärkt komplement. Det behövs fler sådana arenor där både de fackliga organisationerna och arbetsgivarsidan får bidra till att effektivisera jobbpolitiken, matcha och se till att kompetens används på rätt sätt.

I detta uppdrag är förstås Arbetsförmedlingen en given och viktig aktör. Vi inom Fackförbundet ST menar att det behövs en nationell statlig arbetsförmedling som håller ihop jobbsökande och matchning, en slags spindel i nätet som samordnar insatser och åtgärder. Men verksamheten måste förändras, uppdraget växlas över mot jobb, jobb, jobb. Det innebär utmaningar men också möjligheter.

Vi välkomnar den översyn som regeringen initierat. Men vi kräver en parlamentarisk utredning och en grundförutsättning är att den syftar till att rensa upp i onödig byråkrati och minimera detaljstyrningen.

Det nyligen införda inrapporteringssystemet där arbetssökande ska skicka in noggrant iförda blanketter om varje steg de tar och där arbetsförmedlaren i sin tur ska gå igenom svaren och rätta – måste upphöra. Denna pinnjakt är ett riktigt energidränage som stjäl onödig tid och leder till frustration. Sådana system bidrar knappast inte till att pressa tillbaka arbetslösheten.

Men för att skapa en vassare Arbetsförmedling krävs mer än en översyn, Det fodras ett batteri av konkreta insatser. ST har tagit fram en lista med förslag som alla bidrar till att göra Arbetsförmedlingen mer effektiv. Här några exempel:

  • Arbetsförmedlingen ska vara en matchningsspecialist och expert på jobbförmedling. Arbetsförmedlarna ska kunna avsätta tid för att möta arbetsgivare ute i verksamheten, bygga upp och underhålla nätverk och delta i olika jobbförmedlande projekt och event.
  • Kompletterande aktörer kan vara en resurs när de egna verktygen inte räcker till, till exempel vid stora varsel och nedläggningar som kräver snabba och omfattande insatser. Men kvaliteten måste alltid säkerställas. Arbetsförmedlingen har själv bäst koll på vilka insatser som behövs för att jobbmatchningen ska fungera som mest effektivt och är därför bäst lämpad för att ta hand om upphandling, kontroll och uppföljning.
  • Självserviceverktygen och de webbaserade sökmotorerna måste hänga med i utvecklingen och fånga upp nya utbildningar, jobb och branscher. Dessa verktyg ersätter inte personliga möten utan är endast komplement.
  • Arbetsmarknadsutbildningar underlättar omställning och ser till att människor får nya jobbchanser. Men det behövs fler breda och nya spetsutbildningar som tas fram i samråd parterna, branschföreträdare, kommuner och högskolorna. Sådana utbildningar måste också kunna erbjudas dem som redan har högskoleutbildning men som behöver komplettera. Passiva kartläggningsinsatser och Fas 3 ska tas bort.
  • Vi efterlyser en jobbdelegation, ett slags samverkansorgan i samma anda som det Finanspolitiska rådet, med uppgift att granska och ge förslag på insatser för att åtgärda ”flaskhalsar”, kompetensbrister och strukturomvandling.
  • Det finns fördelar med att Arbetsförmedlingen är en myndighet. Men det finns också risk för att de lokala och regionala perspektiven tappas bort. En väl fungerande arbetsmarknadspolitik bidrar till en ökad sysselsättning i hela landet, men det kräver att den branschkunskap som finns på alla nivåer används. Behoven av arbetskraft ser olika ut beroende på tillfälle och ort och det måste avspeglas i insatserna. För att öka det lokala inflytandet bör de lokala arbetsmarknadsrådens uppdrag förtydligas. I råden kan ”experter” och sakkunniga från olika branscher, arbetsplatser, högskolor, kommuner med flera samverka för att lösa rekryteringsbehov och se till att arbetsförmedlarna får inspel och färsk branschkunskap.

Dagens höga arbetslöshet ställer tuffa krav på en aktiv jobbpolitik, en dynamisk arbetsmarknadspolitik och en modernt fungerande Arbetsförmedling. Det kräver en myndighet som kännetecknas av öppenhet, dialog och lyhördhet, där jobbförmedling och matchning står i centrum. Det är dags att regering och arbetsmarknadspolitiker nu klart och tydligt deklarerar att det är dags att spola pinnjakten och släppa fram professionalismen. Inget annat duger!