Sifferlösa avtal var på tapeten i tisdags när medlingsinstitutet bjöd in parterna på arbetsmarknaden för debatt och dialog kring sin syn för en bra lönebildning.

Här kommer först lite bakgrund varför arbetsgivaren vill ha sifferlösa avtal och varför fackförbund väljer att teckna dessa avtal samt några argument för att det långsiktigt bästa ur ett arbetstagarperspektiv är att ha siffror i löneavtalen.

Ur ett arbetsgivarperspektiv är fredsplikt utan avtalsperioder (tillsvidareavtal) och utan någon överenskommelse om minsta möjliga löneökning det bästa för arbetsgivaren eftersom det ger dem absolut störst handlingsfrihet. Det är därmed fullständigt rationellt att arbetsgivare driver frågan om sifferlösa avtal utifrån deras synvinkel.

För att locka fackförbund att teckna sifferlösa avtal finns det anledning att tro att det med stor sannolikhet en implicit överenskommelse om att arbetsgivaren inte ska missgynna de som tecknar de här avtalen i jämförelse med de fackförbund som har siffror i sina avtal. Det är även troligt att arbetsgivaren inledningsvis kommer att aktivt belöna de fackförbund som lägger sig närmast arbetsgivarens önskemål för att locka över andra fackförbund att göra samma sak.

Argument för siffror i avtalen:

  • Varför lämna en modell med siffror i avtalen som har varit bra för både arbetsgivare och löntagare med låg inflation och reallöneökningar under lång tid? Detta har varit bra för hela Sverige.

  • Att ha lokal lönebildning, det vill säga löneförhandlingarna huvudsak sker på arbetsplatsnivå, fungerar minst lika bra med siffror i avtalen. Det finns inget som säger att de lokala företrädare skulle skulle ha svårare att komma överens bara för att det finns en siffra att förhålla sig till.

  • Grupper som saknar en marknadsefterfrågan bör också ha möjlighet till löneökning så att det inte bara blir de grupper som arbetsgivaren vill satsa på som får någon löneökning. Att alla har möjlighet till löneökning ger legitimitet för systemet och minskar på sikt risken för social oro och framtida strejker.

  • Traditionella förhandlingar som är vår huvudmodell blir nästan helt meningslösa utan en stupstocksmodell med siffror vid en oenighet. De lokala fackliga förtroendemännen i löneförhandlingarna kan bara argumentera för (och be snällt om) någon löneökning. Det är sedan helt upp arbetsgivaren om det blir någon och hur stor den blir. Detta gör att få vill ta på sig rollen att löneförhandla utan verktyg då de riskerar att bara dra på sig missnöjda medlemmars frustration.

  • Vid sifferlösa avtal finns det risk att det fackliga inflytande över lönebildning på sikt minskar och i sin förlängning kan det leda till att även ett medlemskap i facket ifrågasätts av de befintliga medlemmarna eftersom facket har små möjligheter att påverka vilken lön medlemmarna får i lönerevisionerna.

Har du som läser detta blogginlägg några tankar kring detta ämne? Lämna gärna en kommentar och beskriv din syn.