Precis innan midsommar kom regeringens svar på EU-kommissionens andra motiverade yttrande angående frågan om visstidsanställda i Sverige har ett sämre skydd än vad tvingande EU-regler kräver. Utifrån regleringen som finns för statligt anställda har jag två allvarliga invändningar mot regeringens svar.

Redan i juni 2007 anmälde TCO Sverige till EU-kommissionen då vi inte införlivat visstidsdirektivet på ett sätt som ger anställda ett tillräckligt skydd mot missbruk av upprepade visstidsanställningar. Anmälan och all skriftväxling finns på TCO:s hemsida.

Nu har regeringen återigen svarat EU-kommissionen och försöker slå ifrån sig kommissionens kritik. Sammanfattningsvis menar regeringen att det inte är visat hur stor omfattningen av ett eventuellt missbruk är samt att svenska regler sammantaget ger ett tillräckligt skydd, t.ex. då tidsgränserna i LAS kompletteras av regeln om företrädesrätt till återanställning.

Nu när regeringen svarat har man fullständigt ignorerat två särregleringar inom den statliga sektorn som gör att man som visstidsanställd inom staten har ett ännu sämre skydd än visstidsanställda i allmänhet.

Regeln om företrädesrätt till återanställning gäller i princip inte inom staten. Tjänstetillsättning inom staten ska ske utifrån regeringsformens krav på förtjänst och skicklighet, det är den bäst lämpade personen som ska få statlig anställning. Företrädesrätten betyder inte mer än att om man som visstidsanställd arbetstagare anmält företrädesrätt ska anses vara sökande till lediga tjänster hos arbetsgivaren. På andra håll av arbetsmarknaden innebär företrädesrätten har man rätt till anställningen såvida man uppfyller kvalifikationskraven för den lediga anställningen.

På det här sättet kan statliga arbetsgivare sortera ut arbetstagare som dugt i åratal som visstidsanställda när det blir en fråga om en tillsvidareanställning.

Inom staten finns dessutom ytterligare visstidsanställningsformer som gör att tidsgränserna i LAS blir verkningslösa. Särskilda visstidsanställningsformer för statligt anställda finns på olika håll i olika specialförfattningar, exempelvis i högskoleförordningen. I de allra flesta fall krävs det objektiva skäl för visstidsanställningen, vilket kan vara ett sätt leva upp till EU-direktivets krav. Men i anställningsförordningen, som gäller för alla statliga arbetsgivare, finns en (numera) fullständigt onödig reglering om att statliga arbetsgivare utöver LAS får visstidsanställda för ”enstaka, kortvariga perioder”. Vad som avses med enstaka, kortvariga perioder är det nog ingen som vet. Problemet är den anställde inte får tillgodoräkna sig tid som visstidsanställd enligt dessa statliga specialregler när anställningstiden ska beräknas enligt LAS-regler om att visstidsanställningar inte får pågå mer än två år under en femårsperiod.

På ST har vi sett flera exempel på att arbetsgivare staplar olika former av visstidsanställningar. Exempelvis kan den anställde, för att utföra exakt samma arbetsuppgifter, växelvis ha varit anställd både enligt både regeln om allmän visstidsanställning i LAS och anställningsförordningen, vilket medför att tidsgränsen i LAS blir verkningslös. Vi kan också se att enligt statliga arbetsgivare kan enstaka anställningar innebär flera hundra anställningstillfällen och en kortvariga period kan sträcka sig uppemot ett år. Det är självfallet en tolkning som ST inte accepterar och vi företräder våra medlemmar i dessa situationer, men tills en lagändring kommer fortsätter våra medlemmar att hamna i kläm.

ST har nyligen reagerat på denna vidlyftiga användning av anställningsförordningen och i brev till arbetsmarknadsministern Elisabeth Svantesson uppmanat regeringen att upphäva bestämmelsen i anställningsförordningen.

För det är väl inte meningen att man som anställd ska ha ett sämre skydd mot stapling av visstidsanställningar när man arbetar på statligt uppdrag?