I veckan har det hållits val i två av de länder där ST har samarbeten, Ukraina och Tunisien. I båda länderna har valen till parlamentet också varit ödesval och präglats av polarisering och konflikt. Men i båda länderna finns det anledning att vara försiktigt positiv inför resultatet.

I Ukraina är de stora segrarna de politiker som kom till makten efter Maidan-upproret i början av året. Premiärminister Jatsenjuks parti och president Porosjenkos parti får ca 21% vardera. Detta innebär att Ukrainas befolkning röstat för att landet ska fortsätta närma sig Europa och att det finns ett stöd för de ekonomiska och politiska reformer dessa nya politiker satt i sjön. Valresultatet innebär att en stor del av det politiska etablissemanget byts ut. Snart finns knappt några från den korrupta forna politiska eliten kvar i parlamentet och istället tar representanter från de sociala rörelser som stod bakom Maidanupproret över, menar brittiska tidningen the Guardian.

De ultranationalistiska partier som skapade stora rubriker för sin roll i upproret mot Janukovytj och som rysk media menar tagit makten i Kiev skrapade inte heller ihop mer än några få procent. Högra sektorn och Svoboda fick inte tillräckligt med röster för att ta sig in i parlamentet, det gjorde endast Radikala Partiet som med krigshetsande och nationalistiska agenda ändå inte nådde så långt som förhandsspekulationerna gjort gällande.

Också i Tunisien marginaliserades radikala och våldsbejakande partier till fördel för mer moderata alternativ. Detta är andra gången Tunisien går till val sedan 2011 då man inledde den arabiska våren med upproret mot diktatorn Ben Ali. Det sittande islamistiska partiet har erkänt sig besegrat och lämnar över makten till sekulära Nidaa Tounes. Partiet består delvis av den gamla politiska eliten, men även nya sekulära krafter har anslutit sig till koalitionen. Ennhadas förlust förklaras delvis av att man inte längre har förtroende för partiets sätt att hantera den vacklande Tunisiska ekonomin. Men stora delar av befolkningen har också vänt sig till det sekulära alternativet av rädsla för den radikala islamismens framgångar i regionen.

Ennhada och Tunisien har dock gått en annan väg än sina grannländer som hamnat i djupa politiska kriser efter arabiska våren. Till skillnad från liknande partier i Egypten har Ennhada inte monopoliserat makten utan sökt breda politiska koalitioner och lämnar nu ifrån sig makten efter ett fritt och rättvist val. I och med detta har Tunisien inte bara en av regionens mest progressiva konstitutioner utan också tagit ännu ett viktigt steg mot en konsoliderad demokrati.

Och det är också så vi kan tolka valresultaten i Tunisien och Ukraina. Som en seger för demokratin och ett tecken på att revolutioner också kan leda till reformer och fria och rättvisa val.