Idag presenterade Medlingsinstitutet årsrapporten för 2016. Som vanligt är det en diger lunta fullspäckad med arbetsmarknadsstatistik, diagram och fakta. Året som gick var ju också ett stort och intressant avtalsår. Parterna på arbetsmarknaden träffade nästan 500 avtal som omfattade upp emot tre miljoner löntagare. Innan förhandlingarna drog igång fanns stora farhågor om att det skulle bli en stökig avtalsrörelse. Men med facit i hand ser vi att det inte blev så. Den svenska förhandlingsmodellen stod pall den här gången också. Antalet varsel och förlorade arbetsdagar landade på ungefär samma nivå som under tidigare stora avtalsår. (Det lades varsel om stridsåtgärder i samband med 25 avtalsförhandlingar och 10 079 arbetsdagar förlorades till följd av att varsel utlöstes). I knappt hälften av tvisterna lades sympatiåtgärder. Bland dem som fick en procentuellt högre löneökning än medianen fanns förhållandevis fler unga och fler med en lönenivå under genomsnittet.

Rapporten visar att lönerna ökade med uppskattningsvis 2,4 procent till och med november och att reallönerna år 2016 väntas öka med i storleksordningen 1,4 procent om vi mäter inflationen med konsumentprisindex (KPI). De flesta avtal som tecknades blev ettåriga vilket innebär att vi redan befinner oss i upptakten till ännu en omfattande avtalsrörelse. Under år 2017 löper 465 avtal ut. De avtalen omfattar cirka 2,3 miljoner löntagare.

Risk för stora brister i personalförsörjningen

Presentationen följdes upp av diskussion i en erfaren mångkunnig panel. Här fanns  representanter från industrin, kommun– och landstingssektorn och bygg. Syftet var egentligen att analysera vad  Industriavtalet, som firar 20 år i  år, betytt för svensk lönebildning men diskussionen fastnade i var Sverige befinner sig just nu. Behovet av personalförsörjningsprogram lyftes fram, liksom problemet att så få kvinnor vill jobba i byggsektorn, hur nyanlända snabbt kan komma i jobb och få en egen försörjning. Både SKL och Kommunal tog upp sektorns gigantiska behov av att kunna rekrytera många nya medarbetare, speciellt till sjukvård och äldreomsorg som är mycket personalintensiva. Vi i ST tycker att det var en miss att inte staten var representerad i panelen. Men Britta Lejon tog till orda och berättade om personalutmaningarna inom staten; vad händer med den svenska modellen om staten inte kan konkurrera om arbetskraften, rekrytera och behålla medarbetare till följd av löneläget, var en fråga hon ställde.

Som vanligt när Medlingsinstitutet bjuder in till årsrapportskonferens är det informativt och intressant. Men nästa år bör MI satsa på en jämnare könsbalans. Att fem män på raken presenterar all statistik från scenen och att moderatorn dessutom är man, känns inte vidare genomtänkt eller kul.

Summa summarum; Den svenska förhandlingsmodellen står stark, den fortsätter att leverera reallöneökningar men måste vårdas. Orosmolnen handlar bl a om regeringens förkärlek för att vältra över problem till parterna att lösa istället för att ta itu med dem själv, statlig inblandning i lönebildningen (lärarlöner) och rop på lagstiftning istället för att använda de konfliktvapen en förfogar över när det är befogat och relevant.

Fotnot:

Medlingsinstitutet har i uppdrag att slå vakt om den ordning för lönebildningen i Sverige som har gällt sedan 1997, och som inneburit att exportindustrin går före och anger löneökningstakten för hela arbetsmarknaden.

Ladda ner rapporten här: http://www.mi.se/publicerat/senaste_rapporten/