I måndags var det ett år sedan Alyssa Milano tweetade ”If all  women  that  have  been  sexually  harrassed  or  assaulted wrote ‘metoo’ as a status  we would give people a sense of magnitude of the problem”. När hashtagen metoo spreds blev just det tydligt – vilket omfattande problem sexuella trakasserier är för kvinnor världen över. I Sverige fick #metoo en särskild karaktär genom sin starka koppling till arbetsmarknaden. Det gjordes över 65 upprop om sexuella trakasserier på arbetsplatsen i allt från teater, till sjukvård och statliga myndigheter. På det sättet blev #metoo och arbetet mot sexuella trakasserier också en facklig fråga. ST och många andra slog fast att sexuella trakasserier är en arbetsmiljöfråga och vi satte press på arbetsgivare och chefer att ta ett större ansvar tillsammans med oss.  

Men var #metoo bara ett mellanspel, något som hastigt blossade upp för att sedan glömmas bort eller är det ett paradigmskifte som för alltid kan förändra hur vi ser på maktrelationerna mellan män och kvinnor? Vad vi ser nu är en slags backlash där frågan återigen kommit att handla om enskilda förövare och kvinnorna som pekar ut dem. I den historien finns offer och skurkar, men ingenting om strukturer,  maktojämlikhet och tystnadskultur, sådant som rör oss alla. Och vi vet fortfarande för lite om hur omfattande problemet är i arbetslivet och i samhället.  

ST har i en färsk undersökning frågat våra medlemmar om det förekommer sexuella trakasserier på ens nuvarande arbetsplats och man själv blivit utsatt. Ungefär två procent svarar att de utsatts för trakasserier och fyra procent svarar att det förekommer på arbetsplatsen. Det är siffror som är något bättre än på arbetsmarknaden som helhet. Det är bra, men beror delvis på att det är unga kvinnor med tillfälliga anställningar som är mest utsatta, en grupp som inte finns inom statliga myndigheter i samma utsträckning. Vi i ST tycker också att det är för mycket. Varje person som utsätts är ett misslyckande, sexuella trakasserier borde inte finnas alls inom staten.   

En annan viktig sak som vår undersökning visar är att sexuella trakasserier finns inom en gråzon, där många har svårt att avgöra om något är trakasserier eller inte. Så många som en tredjedel vet inte som det förekommer sexuella trakasserier på arbetsplatsen. Många pekar på skämt och jargong som ligger i gränslandet, om “konstanta skämt om sex och kön”. Här tycker jag att vi har ett av de starkaste argumenten för att hålla #metoo vid liv. Vi har fortfarande inte landat i att det faktiskt är den som är utsatt som avgör. Om jag anser att snuskiga skämt känns kränkande och ber om att dessa ska upphöra utan att det sker, då är det trakasserier. Samma sak med ovälkommet flörtande och opassande uppmärksamhet.  

Vi har heller inte gett det förebyggande arbetet den uppmärksamhet det förtjänar. För att få inkluderande arbetsplatser som är fria både från grov jargong och direkta kränkningar krävs att man håller samtalet vid liv. Att man vågar prata om hur man vill ha det på arbetsplatsen och om vilka normer som ska gälla. Så svaret på frågan ovan är; att det är upp till oss. Det är nu vi avgör om #metoo ska betyda något även om ett år eller tio, eller om det ska bli en parentes i historieböckerna.  

Läs hela STs rapport om sexuella trakasserier på jobbet här