Mycket är fortfarande höljt i dunkel när det gäller IT-skandalen på Transportstyrelsen.  Vad vi vet är att Generaldirektören Maria Ågren fattade beslut om att kringgå ett flertal lagar när Transportstyrelsens IT-system lades ut på IBM och dess underleverantörer.  En sak jag inte kan upphöra att fundera över är hur ledningen på myndigheten kunde gå med till synes helt öppna ögon rakt in i en skandal. När beslutet togs att trotsa lagens krav om säkerhetskontroll av den personal som hanterar hemliga uppgifter larmade både internrevisor och medarbetare.  

Men den interna kritiken tystades ned. Internrevisorn uppmärksammade ärendet och ställde frågor till myndighetens styrelse, som reagerade med att lägga locket på. Flera anställda vittnar också om att de försökte larma om problemen men att de viftades bort.  

Någon eller några av de anställda gjorde då vad som krävs av den som uppfattar att den arbetar på medborgarnas, snarare än myndighetschefens, uppdrag – de larmade externt och gick till Säpo. Detta kunde de göra utan risk för repressalier då anställda som, när interna signaler inte uppmärksammas, går vidare och slår larm till annan myndighet är skyddade i lag.  

Vi vet inte exakt hur IT-härvan sedan kom till mediernas kännedom. Men vad vi vet är att alla som är anställda i staten har rätt att slå larm och röja uppgifter för publicering. Meddelarfriheten är den del av demokratin som finns för att motverka korruption värna rättssäkerheten. Tyvärr är det många inom staten som saknar kunskap om det långtgående skydd man har när man slår larm. I STs medlemsundersökning anger över hälften av de svarande att de inte vet att de har rätt att prata med media om oegentligheter på den egna arbetsplatsen.  Man upplever också att intern kritik tystas ner och uppfattas som illojalitet. 

Skandalen inom Transportstyrelsen visar med all önskvärd tydlighet hur viktigt det är att vi har lagar som skyddar visselblåsare och värnar statligt anställdas rätt att slå larm. För tänk om vi inte hade haft meddelarfrihet i statlig tjänst då hade kanske röran på Transportstyrelsen fått fortsätta i tystnad och vi som medborgare hade inte kunnat utkräva ansvar av varken tjänstemän eller politiker.