Igår kom förslaget om en ny lag som ska skydda arbetstagare som slår larm om allvarligare missförhållanden. Lagförslaget är nog ett steg i rätt riktning men ger tyvärr inte ett tillräckligt skydd för den enskilde arbetstagaren. Utredningen föreslår dessutom att arbetsgivare ska skapa system för interna larmkanaler. Vid första anblicken kanske det låter fint men vad händer egentligen när en intern larmkanal möter meddelarfrihet, efterforskningsförbud och offentlighetsprincipen?

Fler och fler myndigheter väljer att inrätta olika former av interna system för att hantera klagomål från t.ex. allmänheten eller som ett sätt för arbetstagare att slå larm. Det är inte heller ovanligt att man köper in tjänsten så ett externt företag får hantera anmälningarna.

Jag kan tycka att det är fullt förståeligt att man t.ex. för allmänheten skapar en väg in för klagomål eller larm om oegentligheter.

Enligt utredningsdirektiven skulle visselblåsarutredningen bland annat: ”analysera för- och nackdelar samt konsekvenser av införande av sådana kanaler (interna larmkanaler) i offentlig sektor, särskilt i förhållande till meddelarskyddet”. Jag kan inte se att man gjort det i någon utsträckning värd att nämna mer än att man konstaterar att en intern larmkanal inte får begränsa meddelarfriheten.

När myndigheter upphandlar och inrättar interna larmsystem är det inte ovanligt att de hanteras av en extern leverantör, det kan exempelvis vara en advokatbyrå eller ett säkerhetsföretag som får uppdraget. Hos de myndigheter som inrättat sådana tjänster framgår att personuppgifter som hanteras av leverantören sker på myndighetens uppdrag och det finns avtal om personuppgiftsbiträde. Däremot skiljer sig informationen åt vad som gäller för handlingar (t.ex. den anmälan) som kommer in till leverantören, om det är allmän offentlig handling? Sådana här oklarheter är mycket olyckliga och utredningen ger inte heller något svar om vad som gäller eller bör gälla i framtiden.

Den allvarligaste invändningen är dock att det finns en risk att inrättande av sådana här interna larmsystem hos offentliga arbetsgivare blir en begränsning av offentliganställdas grundlagsskyddade rättigheter att framföra kritik både internt (yttrandefrihet) och externt (meddelarfrihet). I utredningen poängteras att det inte får bli så men man pekar inte heller på några lösningar.

Redan idag vet vi, bland annat genom de medlemsundersökningar som vi gjort, att anställda upplever att det har blivit lägre i tak och svårare att framföra kritiska uppfattningar. Exempelvis säger en medlem såhär i vår senaste medlemsundersökning:

”Jag skulle aldrig framträda med namn om jag ville tipsa media om någonting. Arbetsgivaren är mycket känslig för kritik. De har inrättat ett internt visselsystem för att behålla synpunkter inom organisationen.”

Dessutom måste man ha klart för sig att om man larmar via en arbetsgivarkanal är man inte skyddad enligt grundlagens regler om efterforsknings- och repressalieförbud. Det skyddet har man bara om slår larm genom att lämna uppgifter via meddelarfriheten, till journalister i publiceringssyfte. Enligt utredningens förslag skulle en visslare, men bara i det fall det gäller ”allvarliga missförhållande” skyddas från repressalier men däremot inte vara skyddade mot efterforskning. Arbetsgivaren skulle alltså få efterforska vem som larmat via larmsystemet.

JO har glädjande nog inlett en granskning av det visslarsystem som Försvarets materialverk (FMV) infört. Kanske kan vi där nu få svar på de frågor som visselblåsarutredningen duckar för?