Hur står det till med den svenska rättssäkerheten? I internationella mätningar brukar vi klara oss bra när det handlar om öppenhet och insyn. I veckan hamnade vi till exempel på tredje plats när World Justice Projekt rankade rättssäkerheten i 99 länder världen över. I den absoluta toppen placerade sig övriga Norden med Danmark medan länder som Afghanistan och Venezuela intog jumboplatserna.

Rankningen bygger på enkäter till enskilda personer och djupintervjuer med jurister från alla länderna. Totalt finns uppfattningar från 100 000 personer med i underlaget. En slutsats att dra är att det torde vara så att i länder där de offentligt anställdas profession erkänns och respekteras där är också den enskildes rättssäkerhet som störst.

Offentlighetsprincipen är den yttersta garanten för öppenhet och insyn. Den ger oss demokratiska rättigheter att själva ta reda på vad vi vill veta om myndigheter och deras beslut. Det duger inte att enbart hänvisa till den information som myndigheter själva väljer att offentliggöra. Den svenska offentlighetsregleringen är stark men öppenhet, insyn och offentlighet kan aldrig tas för givna. Emellanåt kommer påtryckningar om inskränkningar, krav om och behov av att sekretessbelägga och hemligstämpla handlingar.

Nils Funcke, namnkunnig journalist och yttrandefrihetsexpert skriver på DN-debatt att offentlighetsprincipen har försvagats i flera steg. Över 60 förändringar lär ha genomförts till följd av EU-medlemskapet. Funcke  påpekar att regeringen i förhandlingar med övriga länder lyckats få gehör för att inte införa vetorätt och har även stoppat förslag om att samma sekretessbestämmelse inte ska gälla i alla medlemsländer. ”Men när motståndet varit stort och avtalet bedömts som viktigt har regeringen vikt ned sig.” Funcke är bekymrad över utvecklingen:  Till de bestämmelser som regeringen accepterat ska läggas den förståelse för andra länders traditioner som regeringen uttryckt. Det sänder felaktiga signaler ned i hela myndighets-Sverige att avsändarens inställning till om en uppgift kan lämnas ut eller inte ska tillmätas stor betydelse. Det riskerar att smitta av sig till utlämnandet av strikt svenska handlingar.” Detta kan tolkas som en risk för att den svenska offentlighetsprincipen vittrar sönder på sikt.

Funcke betonar att Sverige jobbat mycket aktivt tillsammans med några andra länder för att öppna upp EU:s institutioner. Och ja visst, utskottsmöten är numera offentliga, parlamentets handlingar publiceras på internet men när vi kommer till EU:s verkliga maktcentrum; ministerrådet finns mycket att önska.

Öppenhet är en av de viktigaste frågorna vi i Fackförbundet ST driver eftersom det påverkar demokrati, rättssäkerhet och allmänhetens förtroende för staten. Vi har jobbat länge med de här frågorna, kortfattat kan man säga att vi uppmärksammar politiker på brister i lagstiftningen och arbetsgivare på brister i tillämpningen samt ger råd och stöd till medlemmar. Just nu jobbar vi för att meddelarfrihet och annan yttrandefrihetslagstiftning ska omfatta all verksamhet som styrs av politiska beslut och som finansieras med skattemedel. När affärsverk bolagiseras och annan statlig verksamhet privatiseras förlorar de anställda den meddelarfrihet som anställda inom myndigheter och verk har.

När dessutom anställda inom myndigheter och verk upplever att de inte kan använda sin yttrandefrihet fullt ut, så får medborgarna sämre möjligheter till insyn i statens verksamhet. Det är en utveckling som riskerar att skapa en mindre effektiv och demokratisk förvaltning samt att urholka medborgarnas förtroende för statliga verksamheter. Därför behöver vi en ständigt levande och vital debatt om öppenhetsfrågorna här hemma och i EU-sammanhang. En god ekonomisk och social utveckling är beroende av att det finns väl fungerande offentliga institutioner. Människor ska kunna lita på att lagar och regler tillämpas på ett korrekt och rättssäkert sätt. Demokrati bygger på insyn och öppenhet. Demokrati är som kärlek, man behöver arbeta med den var eviga dag.