Nyligen meddelade regeringen att kommersiell service i glesbygden ska utredas. Staten bör ta ett särskilt ansvar för att medborgare och företag ska ha tillgång till en grundläggande nivå av kommersiell service. Exempelvis nämns att antalet livsmedelsbutiker har minskat kraftigt och att lanthandeln även kan fungera som förmedlare av offentligt service så som apotek. Självklart är det positivt att regeringen vill måna om den kommersiella servicen.

Vad jag efterfrågar är ett lika starkt engagemang från statsmakterna för en grundläggande statlig service som täcker hela landet – att myndigheterna ska ”ha skylten kvar”. Inte minst då försäkringskassan, skatteverket och arbetsförmedlingen. Under många år har det i omgångar utretts hur statliga myndigheter kan samverka – ibland tillsammans med kommunal service. I samband med dessa utredningar har granskat hur den lokala närvaron utvecklats. Eller snarare hur servicen med lokal närvaro avvecklats för viktiga välfärdsmyndigheter som försäkringskassan och arbetsförmedlingen. Men även för polismyndigheterna. Under 2000-talet har statliga myndigheter drastiskt minskat sin personella närvaro.

Samtidigt har myndigheterna utvecklat direktservice över internet och telefoni.  Självklart en mycket välkommen utveckling och där flertalet kan lösa sina myndighetskontakter över nätet och med telefontjänster. Tänk bara på hur vi kan skattedeklarera i dag jämfört med för några år sedan.  Men tekniken fungerar olika väl för olika tjänster och för olika grupper av medborgare.

Det har sedan flera år funnits ett samarbete med servicekontor mellan försäkringskassan, skatteverket och arbetsförmedlingen. På senare år har tillkommit pensionsmyndigheten men å andra sidan har arbetsförmedlingen hoppat av samarbetet på servicekontoren. Dessutom har många servicekontor begränsningar i öppettider – är öppna vissa dagar eller viss begränsad tid. Idag är det också så att servicekontor läggs ner. En förutsättning för att ha kvar lokal myndighetsnärvaro, givet de ekonomiska ramar myndigheterna har, är att de samarbetar och att de gemensamt har kontor. Sedan är det en nog så viktig fråga att klara ut hur handläggning ska gå till när myndigheterna agerar gemensamt på ett servicecenter.

Det finns ingen koordinering av myndigheternas lokala personella närvaro och service – ingen har ett samlat grepp och något politiskt ansvar tas inte för vilka effekter myndigheternas samlade neddragningar av kontor och lokal närvaro får för medborgarnas service. I stor utsträckning kör de olika myndigheterna sitt eget rejs. Det måste tas ett politiskt ansvar på högsta nivå för att det ska finnas en likvärdig och grundläggande statlig service i hela landet! Ansvar för att myndigheterna får tillräckliga resurser och att det sker en starkare politisk styrning av hur samarbetet mellan myndigheterna ska utvecklas. Uppslag och idéer finns sedan tidigare och nya kan tillkomma. Men det gäller att komma till beslut.