Nyligen sa en av regeringens tjänstemän att myndighetsformen har kommit till vägs ände när det gäller universitet och högskolor. Han vill i stället privatisera dem. Då kan universiteten agera som egen juridisk person och teckna avtal, ta emot donationer, bilda bolag och äga fastigheter. Ja, som vilket företag som helst!

Jag skulle vilja säga att regeringens privatiseringsiver nu har nått vägs ände. Jag tror inte att vi kommer att mötas och förstå varandra särskilt väl. Regeringens bevekelsegrund är ideologisk och det är även min. Det innebär att jag önskar att vi fick en diskussion om vad universiteten är och vad de borde ägna sig åt.

Universiteten är kolossalt viktiga för ett lands utveckling och ekonomiska styrka. Deras viktigaste uppgift är att utveckla och förmedla ny kunskap genom forskning och utbildning. Och det ska universiteten göra med mycket hög kvalitet. Det kunnande och vetande som skapas där ska tjäna samhället och medborgarna.

Akademin är inget företag. Den ska inte styras utifrån snäva nyttoaspekter och vinstintressen eller av för dagen uppkomna behov. Den akademiska friheten och de bildningsideal som ligger till grund för universitetens verksamhet måste ges förtur framför ekonomiska överväganden.

Lennart Lundqvist, som är professor emeritus i statsvetenskap, skriver i boken Slutet på yttrandefriheten (och demokratin?) (2012) att det senaste decenniets utbildningspolitik har lett fram till att kunskapsuniversiteten ställer om sig till att bli ett slags butik precis som stora delar av den offentliga verksamheten har gjort. Han hävdar att i takt med ekonomismens expansion och ökande styrka har staten pekats ut som den stora faran för universiteten. Detta sker utan någon diskussion om huruvida det privata skulle kunna utgöra en fara för de värden som bildningsuniversiteten vilar på.

Vilka värden är då på väg att säljas ut genom den pågående förändringen? Ju längre privatiseringsprojektet pågår desto större är risken att vi glömmer bort centrala värden som yttrandefrihet, demokrati, rättssäkerhet och etik. Den ekonomistiska diskursen rymmer ju helt andra styrande begrepp: lojalitet, vinst, konkurrens och anpasslighet. Dessa begrepp borde vara fullkomligt främmande när vi talar om vad universiteten är och bör göra.

Ytterligare ett argument mot privatiseringen av universiteten är risken för försämrade anställningsvillkor. Visserligen finns det idag bekymmer med en hög andel visstidsanställda inom sektorn. Men vad som kommer att hända med universitet i privat regi är höljt i dunkel. Vad jag tror är att andelen otrygga anställningar kommer att öka.