I fredags höll SULF (Sveriges universitetslärarförbund) och Akademikerförbundet SSR en hearing med anledning av regeringens promemoria om Högskolestiftelser. Den vanligaste kommentaren var att man inte förstod varför departementet  hade så bråttom och varför man gett sektorn så kort remisstid. Jag instämmer förvisso i det men tycker ändå att det var synd att så mycket av tiden gick åt till detta klagomål. Det tog bort tid för andra frågor. Nu är jag väl inte direkt övertygad om att närvarande statssekreterare skulle ha lyssnat särskilt väl på andras synpunkter. De flesta frågor och kommentarer som framfördes viftades bort eller bemöttes med ja, du är verkligen duktig på att se omöjligheter, som han sa till en kvinnlig(sic!) docent.

Ragna Rönnholm från Helsingfors universitet berättade om de finska erfarenheterna efter autonomireformerna. Hon sa att idag består Finland av två slags universitet; marknadsuniversitet och bildningsuniversitet. Aaltouniversitetet är av det första slaget och syftet med sammanslagningen till detta superuniversitet var att finsk forskning skulle klättra i världsrankingen. Det har den inte gjort. Inte heller är förtroendet mellan ledning (som uteslutande plockats från sektorer utanför universitetsvärlden) och personal särskilt gott. Snarare har avståndet mellan ledning och anställda ökat

Henrietta Huzell (SACO) från Karlstads universitet undrade vad förslaget ska lösa för problem som utbildningsdepartementet uppenbarligen anser att högskolesektorn har. Hon sa att reformerna rullar in över universiteten; de kostar mycket pengar och tär på de anställdas energi. Huzell avslutade sitt inlägg med att hon trodde att hela förslaget kunde kokas ner till partipolitik. Det kändes lite futtigt, menade hon.

Huzell trodde också att stiftelsereformen skulle leda till en mer differentierad utbildning. Jag instämmer och anser att det finns fog för att oroa sig över vad som kommer att hända med det svenska högskolelandskapet. Den uppdelning vi ser framför oss i A- och B-lag kan komma att missgynna studenter i mindre städer. Högskolorna där är nog inte de som regeringen tänker på som framgångsrika och internationellt etablerade lärosäten.

Grunden för god akademisk undervisning är att den bygger på vetenskaplig grund. Det betyder att stiftelsereformen riskerar att dränera de mindre universiteten och högskolorna på kvalificerade forskare, som i stället väljer de statustyngda större universiteten. Det är en utveckling som Fackförbundet ST inte vill se. Vi vill att alla högskolor och universitet ges reella förutsättningar för att bedriva såväl högkvalificerad utbildning som avancerad forskning.