Vilka skandaler döljs bakom Biståndsminister Gunilla Carlssons avgång? Den frågan ställer sig nu allt fler i takt med att molnen tornar upp sig på UDs himmel. Det började med avslöjandet att Biståndsministerns lön i flera år betalats av biståndsbudgeten, en avvikelse från både internationell och tidigare svensk praxis. Nu i veckan har dessutom SvD i en stor granskande artikel avslöjat den katastrofala oordning som råder i UDs egen hantering av biståndsmedel.

Största delen av det svenska biståndet hanteras av Sida som vidareförmedlar medel framförallt till civilsamhällsorganisationer i Sverige och utlandet. UD sköter dock själva ungefär en tredjedel, ca 12 miljarder, av det svenska biståndet där en stor del går till stora internationella organisationer som FN och Världsbanken. En intern rapport på UD riktar nu hård kritik mot administrationen och uppföljningen av UDs biståndsmiljarder. Enligt rapporten är bristerna i rutinerna både svåra och systematiska. Bland annat saknas ofta dokument i ärendena, vilket gör det svårt att spåra varför pengar betalats ut. Man har inte heller gjort de förhandsgranskningar och analyser som krävs och uppföljningen av insatserna är svepande och otillräckliga. Många av handläggarna uppges inte veta vad biståndshantering innebär och i många fall har UDs praktikanter fått hantera ärendena utan vaken utbildning eller handledning. Kort sagt, vilken annan biståndsorganisation som helst hade sannolikt sett sina anslag strypta omedelbart efter ett sådant avslöjande.

Det här är naturligtvis inget nytt problem på UD och har sannolikt pågått långt innan Gunilla Carlssons tillträde. Men det ska sättas i sammanhang med Carlssons uttryckliga ambition att låta en allt större del av biståndet kanaliseras via UD och till stora internationella organisationer som FN, som själva fått kritik för korruption och bristande ekonomisk kontroll. Detta samtidigt som Carlsson i otaliga intervjuer antytt att det är Sida och civilsamhällets organisationer som schabblar med skattebetalarnas pengar, att det är där uppföljning och resultat är otydliga.

De senaste åren har vi som arbetar med biståndsmedel fullkomligt drunknat i ökade krav på kontroll, uppföljning och rapportering. De högre och högre, ibland motstridiga kraven får många, särskilt i fält, att känna att man knappt hinner med att göra verksamhet och få resultat mellan de otaliga ansökningar, rapporter och utvärderingar som ska göras varje år. Missförstå mig inte, vi ska självklart ha koll på hur, var och varför medlemmarnas och skattebetalarnas pengar används. Men den detaljerade och oflexibla styrning som civilsamhället och dess ramorganisationer utsatts för de senaste åren har i vissa fall försvårat snarare än förbättrat verksamheten. Detta påpekas också i den utvärdering av rambiståndet som gjordes av Statskontoret tidigare i år. I stort sett, menar Statskontoret, fungerar ramanslagen till civilsamhället och biståndsmedel hanteras effektivt och de påpekar att detaljstyrningen bör minska.

Urholkningen och ifrågasättandet av biståndet från UD och Carlssons sida har drabbat både svenska och utländska organisationer hårt. Bland annat är det fackliga biståndet ifrågasatt och nämns inte längre som en viktig kanal i regeringens styrdokument. Detta trots att vår verksamhet är både kostnadseffektiv och ändamålsenlig. Och vi har koll på varenda krona vi betalar ut! Kanske ska vi bjuda in UDs handläggare för att lära sig lite om god, transparent och välkontrollerad biståndshantering?