Sitter på Arlanda och väntar på planet till Visby. Jag är fylld av blandade känslor, både förväntan och tvivel.

Det senaste halvåret har vi på Fackförbundet ST planerat vår medverkan under den här famösa veckan med seminarier och olika rapportsläpp. I morgon, på fredag, ska jag berätta om en undersökning jag gjort under våren. I den har tjugo personer intervjuats som har den högsta utbildningen man kan skaffa sig i Sverige – doktorsexamen – och som arbetar utanför universitetet. Genom dessa intervjuer har jag lärt mig mycket och jag känner också igen mig från mina egna erfarenheter som disputerad historiker och utredare på ST. Framför allt handlar det om mötet mellan olika kulturer: akademin och arbetslivet i övrigt. Nog om det.

I tidningarna kan vi läsa om rosévinsångorna innanför Visbys ringmur. Är det verkligen hela sanningen? Nja, det skulle jag inte vilja säga. Det handlar i själva verket om en massa hårt arbete bakom dessa omskrivna arrangemang. Till exempel på ST har vi under den långa och mörka vintern på många möten diskuterat hur vi mest effektivt kan föra fram vårt budskap. Och det tror jag gäller de flesta aktörer i Almedalen.

Men att uppträda här är ömsom vin, ömsom vatten. Ett exempel. Förra året gjorde vi succé, men också en rejäl vurpa. Vi valde då att lansera rapporten ”Hur mår doktoranden?”.  Seminariet var välbesökt och fick medial uppmärksamhet. Sen när hösten kom och det var dags för det vardagliga arbetet visade det sig att frågan om doktorandernas arbetsmiljö var helt död. Absolut inga medier var intresserade.

Därför gör vi på ett annat sätt i år. Jag kommer visserligen att helt kort berätta om min undersökning om doktorer som jobbar utanför akademin. Men i stället för att släppa hela rapporten så ordnar vi ett samtal mellan arbetsgivare och universitet på temat ”Är arbetsmarknaden redo för doktorer?”. I mitt inlägg lämnar jag minst fyra svar på den frågan. Det sker fredagen den 5 juli klockan 10.00 på Strandgatan 1, TCO-parken. I höst kommer rapporten.