Ökad stress för både arbetsgivare och anställda gör att grundläggande arbetsplatsfrågor inte hinns med. Statlig verksamhet har precis som andra arbetslivsområden ett ökat tempo. En utebliven dialog om lön och villkor beror inte på illvilja och ignorans från arbetsledning eller bristande ansvar hos anställda och lokala fackliga företrädare.

Nyligen anordnades en årlig ST-vecka. Ledande förtroendevalda och anställda hade träffar med arbetsplatsombud, medlemmar och intresserade på arbetsplatser inom statlig verksamhet över hela landet. Temat kring samtalen på träffarna var ”Du, din lön och andra viktiga frågor”.

När vi på träffarna pratade tillämpning av avtal och hur löneprocessen fungerar på arbetsplatsen framkom att:

  • Många vet inte vem som är lönesättande chef
  • Den lönesättande chefen är inte närvarande i den dagliga verksamheten och har koll på vad den anställde gör och presterar
  • Lönepolicy och lönekriterier är inte kända
  • Lönesamtal och utvecklingssamtal hålls inte enligt överenskommelser
  • Anställda får inte en motivering till sin nya lön

Lön är värdeladdat. Vem anser inte att man borde tjäna mer? Samtidigt visar de flesta enkätresultat att lön sällan är det, som skapar mest nöjdhet med jobbet för anställda. Den frustrationen som kom upp under ST-veckans möten handlar inte om lön i första hand, utan avsaknaden av dialog och återkoppling. Många vittnar om en ökad tidspress. Det finns inte tid till fika eller gemensamma möten, för att prata grundläggande arbetsplatsfrågor. Det i sin tur påverkar såklart trivsel med jobbet. Man saknar sammanhang mellan den egna uppgiften, vad jag förväntas åstadkomma och verksamhetens mål. Att hålla koll på vad kollegorna gör finns det inte tid till.

Visst är det anmärkningsvärt att arbetsgivarna inte tar sitt ansvar kring att driva löneprocessen, som de har skyldighet till enligt överenskomna avtal. Då pratar vi ändå verksamheter som på olika sätt står under statligt inflytande. Man kan tycka att cheferna skulle ta till sig ledarskapsutbildningarnas motto nummer ett: Ta tid till dialog och att lyssna. Att inte väja för obekväma frågor utan bemöta dem och svara så uppriktigt som möjligt. Den tid som läggs på dialog och återkoppling tjänas igen i faktiska verksamhetsresultat. Uppenbarligen finns inte den tiden för många pressade ledare.

Det är också helt klart att fackliga representanter inte kan bedriva fackligt arbete som tidigare. Förutsättningarna ser helt annorlunda ut idag. Det går till exempel inte att kalla till tvåtimmarsmöten mitt under arbetstid och förvänta sig stort deltagande. Lokalt fackligt arbete behövs mer än någonsin, men i en mer aktuell form. En hederlig fika om det centrala löneavtalet och hur man ska hantera det på ett smidigt sätt i lokala avtal, löneförhandlingar och lönesamtal på arbetsplatsen är en bra start, som alla tjänar på.