Behöver vi högskolestiftelser?

Nyligen presenterade utbildningsminister Jan Björklund (Fp) ett förslag om att omvandla universitet och högskolors organisationsform till en privaträttslig verksamhetsform – så kallade Högskolestiftelser. Strängt taget krävs tre förmågor av lärosätet för att komma ifråga för en ombildning: ekonomisk stabilitet, god studenttillströmning och en välutvecklad forskning med internationell genomslagskraft.

Vid presskonferensen sa ministern att han inte uteslöt att samtliga lärosäten i förlängningen skulle komma att övergå till privata stiftelser. Samtidigt påpekas i promemorian att den statliga myndighetsformen passar de högskolor som i huvudsak ägnar sig åt utbildning. Här ser vi ett första(?) tecken på att utbildningsministern är på väg att skapa ett A och B-lag bland universitet och högskolor. Björklund menar på samma gång att myndighetsformen är allt för byråkratisk för att kunna skapa bra förutsättningar för universitetsvärlden. Utan att säga det explicit menar han givetvis de stora forskningstunga och ekonomiskt framgångsrika universiteten. För dem vill han istället se möjlighet till samarbete med näringsliv, universitet både nationellt och internationellt. Och visst finns det hinder för universiteten att etablera sig globalt eller ingå samarbeten med företag. Men jag menar att Björklunds förslag visar att han därmed är villig att riskera forskningens oberoende.

Den oöverträffad insyn som myndighetsformen garanterar kan inte ersättas med ”välvilliga” avtal. Förvisso är tanken att högskolestiftelserna måste särredovisa användningen av statliga medel. Men övriga medel finns det inga krav att redogöra för. Jag tycker att det är naivt av Björklund att inte tro att även forskare kan låta sig köpas. Samtidigt som jag skriver det – vet jag att om det är några som värnar den akademiska friheten och forskningens oberoende så är det just forskare. Men en forskare som behöver resurser för att bedriva forskning kan vid tidpunkter då finansieringen är svår lockas av att ingå avtal med näringsliv eller företag som faktiskt anser att de i egenskap av ekonomisk styrka kan vara med och styra forskningens inriktning. Det är en dörr som Fackförbundet ST inte vill öppna!