Vad är ett engagemang? Vad innebär det att inneha ett förtroende för sina kollegor i fackligt arbete och på en arbetsplats? Dessa frågor har jag många ställt till mig själv när jag åtagit mig ett förtroendeuppdrag och det gjorde jag även gången jag valde att bli nominerad till ett förtroendeuppdrag som styrelseledamot i den lokala ST-styrelsen på Linnéuniversitetet.

Ett av perspektiven som jag ofta kommer fram till att förtroendevalda och engagerade personer ska leda genom exempel. Förtroendevalda, som faktiskt har blivit demokratiskt valda av sina kollegor, har ett ansvar att driva frågor på arbetsplatser så att rättvisa arbetsvillkor och anställda får en möjlighet att påverka. Man är valda av medborgare att inom staten driva frågor för att bland annat utveckla den fysiska arbetsplatsen men även den psykosociala arbetsmiljön. Men har statliga myndigheter idag skapat sådana strukturer att det fackliga arbetet hindras eller rent av stannar av?

Tar man svenska universitet och högskolor idag, så ser ofta strukturen av dessa verksamheter svårnavigerade ut och beslutsfattare ser ofta inte konsekvenserna av sina beslut. Vad beslutsfattare ofta ser är en beslutsformulering på ett papper men inte konsekvenserna ute i verksamheten av just det beslutet. Beslutsfattare på universitet och högskolor är majoriteten akademiska i sin vardag., ofta professorer eller lektorer. Det gör att systemet tenderar att äldre personer tar beslut för en målgrupp som blir allt yngre, både gällande studenter och personal (akademisk och teknisk/administrativ). Är det dags för oss att utmana strukturen och släpper fram yngre perspektiv som kommer vara vår framtid?
Hur ska verksamheten kunna utvecklas om de som tar beslut tillhör ett äldre system och perspektiv? Hur förenar man den äldre generationen med den yngre i de framtida strukturerna?

Som facklig förtroendevald vågar jag ställa de obekväma frågorna men hur gör man som anställd om man inte har det fackliga skyddet eller stödet? I Togo är skyddet för de fackligt engagerade väldigt dåligt, särskilt i de frihandelszonerna som finns i landet. Endast 6,8 % av den togolesiska populationen är fackligt ansluten. Hur ska man våga ställa de obekväma frågorna om sin arbetssituation när jobbet och inkomst därmed hamnar i fara? Hur ska man som ung våga bli en ledare för framtiden i statlig verksamhet? Enligt Världsbankens ranking Doing Business 2014/2015 hamnade Togo på 149:e plats av 189, där främsta orsaker var låg effektivitet inom statsförvaltningen. Kan en lösning vara om att minska gapet mellan den äldre generationen med perspektivet från unga engagerade förtroendevalda? Kan Togo släppa de engagerade krafter som finns i landet för att lösa det problemet så en fungerande statsförvaltning kan effektiviseras?

Många frågor ställer jag mig inför den ungdomskonferens som jag kommer närvara och föredra på om mina erfarenheter kring detta.
Under resan i Togo kommer jag försöka dela erfarenheter och få inspiration med yngre engagerade personer som vågar ta ställning och se vad de säger om detta.
Resan till Togo kommer att engagera och inspirera morgondagens ledare idag!